torsdag 16 maj 2013

11 maj - 16 maj, Kathmandu - Stockholm

V ä l d i g t sen uppdatering. Jag vet!

Efter att ha klarat mig utan några som helst problem under hela expeditionen uppe på berget däckades jag av ganska hög feber efter ett två dygn i Kathmandu. Jag orkade helt enkelt inte uppdatera bloggen.

Vi är nu hemma sedan igår och jag har repat mig något. Dock inte helt okej. Men här kommer i alla fall en kort summering av våra sista dagar i Nepal.

Fantastiskt vackra färger vid Bodhanath
Dagen efter vår ankomst till Kathmandu stod en omfattande sight-seeingtur på schemat. Kathmandu med omnejd har massor att erbjuda. Inte minst sett ur ett historiskt/kulturellt/religiöst perspektiv. Kl.9 på morgonen blev vi hämtade av guiden Orsun som tog oss med till de viktigaste platserna. Vis av erfarenhet bad jag honom begränsa sig till de fyra mest intressanta. Det var 32 grader varmt och jag vet att han gärna skulle hålla på till långt in på eftermiddagen.

Samtliga fyra platser vi besökte finns listade på UNESCO's världsarvslista och är en blandning av gamla kungapalats, Buddhistiska och Hinduiska helgedomar. Fantastiskt vackert och fascinerande. Det var dock ett varmt och ganska trött gäng som blev avsläppta vid hotellet vid 15-tiden. Några timmars vila vid poolen hanns med innan det var dags för nästa programpunkt.

Avskedsmiddag på Rum Doodles
Vid 18.30-tiden blev vi upphämtade av Peak Promotion som bjöd på en, tidig (vi hade ju två dagar kvar), avskedsmiddag på den klassiska resturangen Rum Doodles. Rum Doodles är legendarisk då alla Everestexpeditioner firar här efter avslutad klättring på världens högsta berg. Resturangen är täckt från golv till tak av "Yetifötter" i papp där expeditionsdeltagarna skrivit sina namn. Här hittas legendarer som Sir Edmund Hillary, Reinhold Messner, Chris Bonnington och våra egna Göran Kropp, Renata Chlumska, Fredrik Sträng osv. Naturligtvis ritade vi och skrev också på en Yetifot som hängdes upp i taket. En mycket trevlig kväll som avslutades med att vi tryckte ihop oss i Peak Promotions ägare, Wongchus, lilla bil och blev skjutsade till hotellet.

Nästa morgon vaknade jag med feber och blev mer eller mindre sängliggande de återstående två dagarna. Resten av gänget varvade solbadande vid pollen med resturangbesök och shopping i turistkvarteret Thamel. Slappa, härliga dagar vilket alla var väl värda. Alla började nu återhämta sig efter sina sjukdomar och skavanker. Alla utom jag d.v.s.

Diwas och Sita tar emot gåvorna till skolan Acme i Kathmandu
Trots feber och allmänt dåligt tillstånd släpade jag mig ur sängen för att träffa vänner och bekanta jag lärt känna under mina återkommande resor till Nepal. Jag orkade dock inte ge mig ut på "stan" utan de fick komma till hotellet. Bl.a. kunde jag äntligen slutföra den sista uppgiften jag haft med mig från Sverige genom att överlämna gåvor och donationer från Make a Kid Smile Foundation till rektor och föreståndare för en skola i Kathmandu. Kändes verkligen härligt att kunna pricka av samtliga uppdrag som framgångsrikt utförda. Ett litet, litet, men ack så viktigt bidrag till ett land med problem som vi inte ens kan föreställa oss här i Sverige.

Tisdag kväll hämtades vi av Peak Promotion för transport till flygplatsen. Samtliga av vikt från kontoret var där för att ta farväl av oss, även vår huvudguide Ang Dawa som tillfälligt var nere i Kathmandu i väntan på nästa grupp som skulle till Base Camp. Härligt med dessa människor som jag lärt känna under 11 år och fem resor till landet. Det är varmt, det är hjärtligt och de är mina vänner.
Handmåleri av en s.k. Mandala

På flygplatsen visade sig Wongchus inflytande återigen värdefullt. Den ganska rejäla övervikten vi hade gemensamt "trollades bort" efter att Wongchu talat med incheckningspersonalen.

Hemresan blev ingen höjdare för min del. Fortfarande febrig och matt gjorde jag mitt bästa för att hitta  n å g o n form av bekväm sovställning i den trånga flyplansstolen. För det mesta utan att lyckas. Det var därför oerhört skönt när vi väl var på Arlanda och möttes av nära och kära och fantastiskt vårvackert Sverige.

Nu återstår att summera resan. Det går inte att göra än. Min erfarenhet är att det tar flera veckor innan alla intryck, upplevelser och känslor "ramlat på plats". Mycket kommer att bearbetas i det undermedvetna. Mer hos de andra deltagarna än hos mig eftersom jag varit där så många gånger förut. Ibland kan processen vara smärtsam och leda till stora, radikala, förändringar i livet. Oftast är processen dock lite mindre omfattande, men det kommer alltid en reaktion av något slag. Att flyttas så långt utanför sin komfortzon under så lång tid kan helt enkelt inte gå spårlöst förbi. Och det är bara positivt!

Böneljus vid det Buddhistiska templet Swayambhunath
Kom ihåg mitt motto;

"Pain is inevitable - Suffering is optional"

Jag återkommer med en kortare summering i helgen - håll utkik. Den längre, djupare, kommer senare, kanske...

Guidad sight-seeing i Kathmandus gamla palatskvarter - Durbar square

Bodhanath - en av de största s.k. stuporna (Buddhistisk helgedom) i världen

Religioner sida vid sida utan konflikt - Hinduisk och Buddhistisk helgedom

Gammalt möter nytt (nåja) - pax för att inte vara elektriker i Kathmandu

"Gatuliv" i Durbar square, det gamla palatsområdet i Kathmandu

Rum Doodles - legendarisk restaurang

Vårt bidrag till utsmyckningen på Rum Doodles




lördag 11 maj 2013

11 Maj, Lukla - Kathmandu

Avkedsmiddag med guider och bärare
Kvällen innan avslutades med en mycket trevlig avskedsmiddag tillsammans med guider och bärare. Traditionsenligt bjöds det tom på en skvätt whisky som brukar uppskattas av de som hjälpt oss undet två veckor.

Morgonen därpå riktig tidig väckning. Klockan ringde redan 04.45 och det första jag gör är att kolla vädret. Är det klart väder, kommer det gå att flyga? Det ser bra ut, lite moln vid horisonten men inget som borde störa flygtrafiken.

Luklas flygplats - inget för flygrädda.. :-)
En snabb frukost och sedan de få hundra metrarna till Luklas lilla flygfält. Det är redan massor av människor i den lilla terminalbyggnaden. Till synes råder kaos och lite panik med alla som fastnat i byn pga dåligt väder och inga flighter de tidigare dagarna men på något sätt fungerar det ändå. Peak Promotions personal tar hand om oss och guidar oss genom förvirringen. Efter ett tags väntan står vi där med våra boardingkort och naturligtvis står det en etta på våra handlingar vilket innebär att vi kommer med det första flyget som går ner till Kathmandu. Vi är så gott som redan i Kathmandu - en härlig känsla!

Naturligtvis på första flyget
Både att landa och starta i Lukla är rätt "spännande". Banan är kort och lutar kraftigt. Lutningen är till för att snabbt få ned farten vid landning och motsvarande få upp den vid starter. Vid banänden stupar det det ca. 400 meter rakt ner till floden som rinner där nere. Inget för extremt flygrädda med andra ord. Men allt går bra och efter ca. 45 minuters flygning är vi äntligen tillbaka i Kathmandu. 13 dagars äventyr i bergen är över.

Vi möts av Jiwan på Peak Promotion som hjälper oss med bagaget och ser till att både det och vi lastas i bussen som är där och möter oss. Redan strax innan kl.9 är vi på hotellet Yak & Yeti. Ett under av lyx och komfort efter dagarna på stundtals primitiva lodger i bergen (för att inte tala om tält).

Ombord på det lilla flygplanet
Vissa kastar sig ut i solen och poolen i trädgården. Andra väljer att vila på rummet några timmar. Vi ses till lunch och tar oss, traditionsenligt, till restaurangen Fire & Ice som enligt mig har bland världens godaste pizzor och till det kall, god, lokalbrygd, öl. Jag tror resten av gänget är benägna att hålla med mig om pizzornas kvalitet. Supergoda!

Efter det "hänger" vi på hotellet tills det är dags för middag som avnjuts på restaurangen K-Too. Berömt för sina fantastiska stekar. Proteinintaget har varit minimalt under dagarna i bergen varför alla nu längtar efter en rejäl köttbit. Martin och jag tar i och beställer varsin 600gr oxfilét (kostnad ca. 100kr). Martin äter upp hela sin, jag klarar knappt hälften. Säger en del om skillnaden i kapacitet.. :-)
Tillbaka i kaoset i Kathmandu - en utmaning efter lugnet i bergen

Efter middagen tar vi oss hem till hotellet och får för första gången somna i en säng bäddade med mjuka bomullslakan i ett rum som är varmt och skönt.

Lunch på Fire & Ice - världens godaste pizzor..?
En härlig känsla vilket understryker en för mig viktig effekt av resorna till Himalaya. Jag flyttas ganska långt utanför min komfortzon och när jag väl kommer tillbaka in i den uppskattar jag plötsligt saker jag aldrig ens funderar på i vanliga fall. För mig är det viktigt att göra detta emellanåt. Det är alldeles för lätt att gå genom livet med näsan rakt fram och inte ens fundera över hur bra jag/vi har det och bara ta allt för givet. Under två veckor här lär jag mig igen att det är långt ifrån självklart att ha värme, elektricitet, porslinstoaletter, rinnande vatten (för att inte tala om varmvatten), sjukvård, skola, jobb, osv. Fler borde regelbundet flytta sig ur sin komfortzon och få rejält perspektiv på tillvaron.


Middag på K-Too - maten måste ju sköljas ner med något också!











fredag 10 maj 2013

10 Maj, Namche Bazar – Lukla



10 Maj, Namche Bazar – Lukla

Efter frukost och farväl till den fantastiska familjen som driver Khumbulodge i Namche Bazar anträdde vi den l å n g a vandringen till Lukla. Som jag nämnt tidigare är det dubbla dagsmarscher på vägen ner av två skäl. Dels är det just nedför (mestadels men en hel del uppförsbackar ändå), dels är vi nu väldigt väl acklimatiserade och tränade efter 12 dagars hård vandring och klättring på hög höjd.

Som vanligt får alla hålla det tempo man tycker passar varför jag valde att ”trycka på” ordentligt idag. Jag känner mig i superform och ville helt enkelt testa hur snabbt jag kunde gå från Namche till Lukla. Det blev en härlig vandring i högt tempo och musik i öronen. Det tog mig inte längre än fyra timmar och femton minuter tills jag vandrade in genom Luklas entréportal. Vår huvudguide Ang Dawa Sherpa var mäkta imponerad och hävdar att det är äkta Sherpatempo. Se där vad lite acklimatisering och bra grundträning kan göra.. J De andra valde ett mer normalt tempo och tog drygt två och en halv timme längre på sig.

Nu är vi dock alla samlade i Lukla och nu påbörjas nu en spännande väntan. Här råder nämligen kaos. Massor av människor sitter fast här och kommer inte ner till Kathmandu. Flygplatsen är oerhört väderkänslig. Landningsbanan är väldigt kort, ligger mitt bland en massa bergstoppar och det finns inga instrumentlandningssystem. Så fort det drar in moln eller börjar blåsa för mycket stänger man flygplatsen. Och det är vad som hänt de senaste tre dagarna. Bara några få flyg har kunnat landa och starta med påföljden att folk blivit fast. Varje dag kommer dessutom nya människor ner från bergen och fyller på kön. Det här är ingen nyhet och ett av många skäl till varför jag alltid jobbar med Peak Promotion. Om det så bara går ett enda plan i morgon är jag nämligen övertygad om att vi kommer vara med på det planet. Jag vet inte hur de gör men det har hänt förut. Ägaren, Wongchu’s, kontaktnät och inflytande är omfattande. Eftersom jag känt honom länge och kommit många gånger med kunder till honom utför han dessutom tjänster och ger oss service som andra vandrare inte får. Allt håller toppklass! Men, just nu åskar och regnar det utanför lodgefönstret och håller det vädret i sig lär inga flygplan lyfta i morgon och då är även vi fast här. Oavsett Wongchus inflytande. Inte ens han rår över vädret.

Jag återkommer i morgon och berättar hur det gick. Antingen från Kathmandu eller härifrån Lukla och Lukla är inget roligt alternativ. Alla vill nu bara ner. Vi är (som alltid i det här slutskedet av expeditionen) trötta på kyla, spartanska förhållanden, enahanda mat och backar (uppförs och nedförs). Håll tummarna för vädret!
Gänget innan vi lämnar Khumbulodge i Namche

Jag lämnar Namche Bazar


Den dryga och inte helt lättgångna backen ner från Namche

Ryggsäcken på en väldigt speciell sten...

..för på den vilade sig min familj när de var här 2004


Vandringen går genom små sherpabyar


Grönskan är påtaglig efter en dryg vecka bland sten, snö och is





torsdag 9 maj 2013

6-9 Maj, Lobuche – Gorak Shep – Everest Base Camp


6-9 Maj, Lobuche – Gorak Shep – Everest Base Camp 
(författat av Martin, Stefan och Anders)

Lämnade Lobuche, med en magsjuk Stefan, tidigt på morgonen. Vi slet upp mot Gorak Shep på över 5000 meters höjd. Framme vid 10 tiden i Gorak Shep så tog vi en delikat sopplunch. Stefan fick inte i sig något, istället fick han ur sig något J. Efter soppan startade vi bestigningen av Khalapathar, 5600 meter, resans höjdpunkt. Varje steg uppför på den här höjden är en prestation. Efter 3 timmars slitande nådde vi alla tre äntligen toppen!! Vi stannade i 20 minuter i extrem blåst, med fantastisk utsikt över toppen på Mt. Everest. Efter nedstigningen spenderades resten av dagen på lodgen, utmattade men välmående efter dagens prestation.

Efter ytterligare en gourméfrukost på lodgen startade vi den slitiga vandringen upp mot Mt. Everest mytomspunna Base Camp. Stefans mage har lyckligtvis stabiliserats. Väl där blev vi mycket väl mottagna av Peak Promotions team på plats, med två grupper av expeditioner som de närmaste dagarna ska bestiga värdens högsta berg. Base Camp består av hundratals tält direkt på Khumbu glaciären blandat med stora stenblock, som fortsätter upp på Mt. Everest i det ökända Khumbu isfallet. Vi hängde med den Indiska expeditionen bestående av 5 klättrare. De välkomnade oss genom att bjuda på falukorv (?) med stekt potatis, inflygen med helikopter. Vi avslutade med filmkväll med en film från föregående års Indiska expedition. Mitt i filmen träder den världsberömde Kami Sherpa in i vårat tält, som håller världsrekord i antalet bestigningar av Mt. Everest på kort tid; 3 bestigningar på 9 dagar, respekt! Tyvärr har han dåliga nyheter, en av hans kolleger har just fallit i en glaciärspricka och dött. Det är tragiskt nog vardag på värdens högsta berg… Vi drog oss tillbaka till våra sovtält, natten bjöd på -20 grader C, brrr. Vi väcktes med jämna mellanrum av dånade laviner på de omkringliggande bergssidorna.

De kommande två dagarna påbörjade vi returen, från Mt. Everest Base Camp till Pheriche och senare vidare ner till Namche Bazar, tillbaka till civilisationen, och en härlig varm dusch!


Martin och Anders på toppen av Kalapathar

Världens högsta berg sett från Kalapathar



På väg in i Everest Base Camp
Varmt välkomnande av det Indiska teamet

Nattens viloplats i Base Camp

Tillbaka nere i grönskan och den tjocka luften

8 Maj, Pheriche – Namche Bazar och 9 Maj, skolbesok



 8 Maj

Till frukost träffade jag äntligen Erik. Dagen innan var jag för trött och kraschade i säng som jag tidigare berättat. Guiderna berättade dock att Erik var kvar här uppe i Pheriche men mådde efter omständigheterna ok. När jag nu fick chansen att tala med honom visade det sig stämma men han var fortfarande inte helt återställd. Magen krånglade rejält. Nu skulle vi dock båda ta oss ner till Namche Bazar och förhoppningsvis skulle den betydligt lägre höjden hjälpa honom återhämta sig.

Jämfört med på vägen upp är sträckan Pheriche – Namche Bazar dubbel dagsetapp och en rejäl munsbit. Jag kände mig superpigg och stark trots gårdagens urladdning och valde att gå själv utan guider. De gick med Erik. Vandringen till Namche går mestadels nedför. Det finns ett par rejäla uppförsbackar men i det stora hela är det en väldigt behaglig vandring. Utan att stressa och helt i ett tempo som kändes behagligt gjorde jag sträckan på under fem timmar. Det är Sherpatempo. Jag är uppenbarligen väldigt väl acklimatiserad och i superform.

Det är alltid en underbar känsla att komma tillbaka till Namche efter en dryg vecka högre upp i dalen. Namche står för komfort, värme, god mat och allmän civilisation. En snabb dusch, byte till torra kläder och en god lunch gjorde att jag kände mig som ny.

Erik och guiderna höll ett mer sparsamt tempo och dök upp ca. tre timmar efter mig. Strongt av Erik att orka den långa sträckan trots att han fortfarande kände sig väldigt svag.

Vi åt en god middag tillsammans men gjorde kväll redan vid halvåttatiden. Inget nattsudd här inte. Jag ”firade” min bestigning med en öl vilket får anses som extravagant då jag normalt har totalförbud mot alkohol på hög höjd.

9 Maj, Namche Bazar

Trots att jag vaknade tidigt åt jag och Erik en sen frukost. Erik mår bättre men har problem med magen som inte riktigt vill stabilisera sig. Efter frukost begav jag mig upp till skolan i Namche och överräckte den gåvor och donationen jag haft med mig. Rektorn för skolan visade mig runt och jag fick delta i ett par klasser. I skolan går 136 barn från ca. 3 – 11 år. Skolan finansieras helt av lokalbefolkningen så alla donationer gör att fler barn kan få en möjlighet till utbildning. Jag var noga att fråga alla klasser jag besökte om eleverna tyckte det var roligt att gå i skolan och fick rungande ja-svar överallt. Jag frågade också om alla förstod att det var viktigt med utbildning och fick lika positiv respons på den frågan. Goda nyheter! Som jag skrivit tidigare är utbildning enda vägen ur den fattigdom som råder i Nepal och man har en lååång resa framför sig. Det känns bra att kunna vara en del, om än liten, av detta.

Sammantaget innebar besöket i skolan att båda mina mål nu är uppnådda. Det känns väldigt bra!

Resten av dagen har gått åt till vila och återhämtning. Idag kom reaktionen på de senaste dagarnas kraftansträngningar. Jag har känt mig rätt hängig och trött.

Nu väntar vi på Anders, Stefan och Martin som är på väg ner från Pheriche. Enligt rapport mår de superbra och har haft några fantastiska dagar . Jag tänkte låta någon av dem själ skriva om besöket på berget Khalapathar och övernattningen i Base Camp.


Den vackra vagen mellan Thengboche och Namche Bazar



Besok i den yngsta klassen

Grade 2 hade engelska pa schemat

Jag berattar om Sverige och vikten av utbildning for Grade 5

Grade 4 hade matte nar jag besokte dem

Rektorn naturligtvis valdigt glad for donationen


onsdag 8 maj 2013

7 Maj, JAG NÅDDE TOPPEN!!!



7 maj, Lobuche Peak, 6.119möh

Jag lyckades!

Den 7 maj kl.08.30 stod jag efter nästan sex timmar klättring på toppen av berget Lobuche Peak.



Antligen pa toppen

Efter en tidig lunch den 6 maj klättrade jag, min vän och guide Ang Dawa Sherpa samt två bärare upp till det framskjutna baslägret (High Camp) beläget på drygt 5.300 meter, alltså ca 400 meter över byn Lobuche där vi tillbringat natten. Klättringen dit var ingen barnlek. Den gick genom ett mycket svårforcerat, brant, stenskravel. Oerhört jobbigt på den här höjden.



Vid fjortontiden har vi fått upp tältet och nu är det bara att vänta och vila. Det blir en lång väntan i ett tält med inget att göra och ganska obekvämt pga stenigt underlag. Jag har svårt att sova och när klockan ringer 02.00 har jag i princip inte fått en blund i ögonen.

Kl.02.45 ger vi oss av. Det är kolmörkt men stjärnklart. Det enda vi ser är det vi riktar våra pannlampor på. Första 90 minuterna klättrar vi på brant klippa. På nedvägen visar det sig att det kanske var tur att det var mörkt så jag inte riktigt förstod exakt hur brant och exponerat det var.

Väl framme vid snö- och iskanten tar vi på oss stegjärnen och klättringen går in i en ny fas. När jag klättrar i de svenska fjällen är jag van vid att det är snö, ibland hårt packad, jag klättrar på. Här är det stenhård is under ett tunt lager av snö. Man måste vara oerhört noggrann att få fast stegjärnen ordentligt i isen annars rasar man.



Efter en halvtimmes klättring är det plötsligt något som förändras. Jag börjar se konturer i mörkret. Jag lyfter på huvudet och ser siluetterna av världens högsta berg omkring mig. Gryningen är på väg. En fantastisk, överväldigande, känsla när ljuset äntligen kommer och den mäktiga bergskedjan framträder i hela sin skönhet.

Ang Dawa leder klättringen. Han klättrar före och jag säkrar honom. Han klättrar ca 60 meter, slår ner s.k. snöankare i snön/isen, fäster repet där och jag klättrar efter. Jag använder en repbroms, en s.k. jumar, för att säkra mig. En jumar kan bara föras framåt på repet. Skulle jag falla kommer den ”bita” fast i repet och förhoppningsvis håller säkringen högre upp och bromsar mitt fall. Det är brant, rejält brant. Faktiskt brantare än vad jag trott och brantare än vad det sett ut nedifrån. Ett fall här upp skulle bli ödesdigert. Först skulle jag rutscha ett antal hundra meter nedför isbranten. Sedan skulle jag åka ut över klippkanten och då är det drygt 600 meters fritt fall nedför bergssidan.

Vi fortsätter sakta och mödosamt uppåt. Ang Dawa går före, jag säkrar honom. När han fäst repet 60 meter upp går jag efter och säkrar mig med min jumar. Det går inte fort. Vi orkar bara ta tre-fyra steg i taget, sedan måste vi stanna och vila några minuter. Vi är på nästan 6.000 meter och det känns nästan som det inte finns något syre i luften. Vi andas tung och forcerat. Till slut är allt fokuserat på att bara ta nästa steg och att tänka på att göra saker i rätt ordning så att säkerheten inte äventyras. Vid ett tillfälle inser jag att jag kopplat loss både jumar OCH den andra säkringen. Jag står alltså i branten helt utan säkring. Ett väldigt läskigt ögonblick men höjden och tröttheten gör det svårt att tänka klart. Snabbt säkrar jag mig i snöankaret. Tack och lov märkte inte Ang Dawa något, då hade han skällt på mig.

Äntligen når solen oss. De minus 15 grader som följt oss de första timmarna förbyts plötsligt i skön värme. Vi får plocka av oss de tjocka kläderna. En intressant operation mitt på en riktigt brant isvägg. Tappar man något här är det borta för alltid.

Jag är så fokserad på att bara ta nästa steg och nästa steg att jag blir totalt överraskad när Ang Dawa hälsar mig med orden ”welcome to summit”. Va, är jag uppe..? Jag fattar först ingenting. Men när jag ser mig omkring går det inte längre att klättra högre. Runt den platå vi nu står på (första någorlunda plana stället på timmar) slutar det bara utför. När jag väl fattar att jag lyckats nå toppen släpper det bara. Tårarna strömmar nedför kinderna. Jag får inte fram ett ord, jag bara kramar Ang Dawa. Länge. Jag har försökt två gånger tidigare men fått avbryta båda gångerna pga sjukdom. Men nu står jag där. Jag har varit så fokuserad, jag har slitit med planering och träning, jag har drömt så länge om detta ögonblick. Nu står jag där! En fullständig överväldigande känsla.

När jag väl samlat mig lite lyfter jag blicken och tar in det fantastiska sceneriet. Bara ett par kilometer bort sticker toppen av världens högsta berg Mt. Everest upp och runtomkring mig i ett 360-graders perspektiv är jag omgiven av världens högsta bergstoppar. Det är nästan vindstilla och solen skiner från en klarblå himmel. Jag kan inte få nog, jag bara stirrar.

Det är Ang Dawa som rycker mig ur det drömlika tillståndet genom att frankt hävda ”we need to make photographs”. Han vill inte att vi stannar för länge på toppen. Vägen ner är lång och svår och vädret kan plötsligt slå om. Vi plockar fram kameran och börjar fota.

Efter en halvtimme på toppen är det dags för nedstigning. Att klättra ner är i vissa avseenden nästan svårare än att klättra upp. Det är inte lika fysisk ansträngande naturligtvis men det är lätt att tappa fotfästet.

Proceduren är nu den omvända. Repet är säkrat i snöankaret och vi firar oss ned genom att använda s.k. repbromsar. En i taget firar vi oss ned drar loss repet och fäster det i nästa ankare. Redan på första replängden händer det. Mitt i branten lossnar plötsligt mitt ena stegjärn. Jag förlorar naturligtvis fotfästet på den branta isen och rasar nedåt. Redan efter någon meter stannar dock repbromsen upp mitt fall. Jag titta ner på min högerfot och ser att stegjärnet hänger kvar på min klätterkänga men är i två delar. Ang Dawa skyndar ner till mig och mitt i det extremt branta partiet börjar vi undersöka vad som är fel. Det visa sig att den skena som håller ihop stegjärnet lossnat från den bakre delen. Är det en skruv som lossnat är jag illa ute. Då går det inte att laga och att klättra de återstående ca. 500 höjdmetrarna utan fungerade stegjärn kommer bli oerhört svårt. Paniken är nära. Det visar sig dock att det är en sprint som lossnat och att sprinten sitter fast i stegjärnet. Vi lyckas få ihop stegjärnet igen och kan fortsätta nedstigningen.

Till slut når vi den punkt där vi kan ta av oss stegjärnen. Skönt att vi nästan är nere tänker jag. Ack så jag bedrog mig. Den återstående delen kommer att bli oerhört jobbig om än inte lika brant och farlig. Vi ska nu ta oss genom de klippor vi klättrade uppför i mörkret. De är halt av smältande snö, det är fullt av lösa klippblock och sten och det är brant. Flera gånger är både jag och Ang Dawa nära att halka. Ett benbrott (i bästa fall) här uppe är inte direkt önskvärt. Vi tar oss mycket sakta och mycket försiktigt nedför stenbranten.

Till slut når vi, efter drygt nio timmars extrem fysisk ansträngning, High Camp. Vi är trötta men lyckliga att vi är nere. Tröttheten gör dock att jag inte riktigt kan njuta av bestigningen. Tyvärr är dagen inte slut. Efter bara 20 minuters återhämtning börjar vi packa och riva lägret. Mitt mål är att ta mig ner till byn Pheriche. Där kan jag få en dusch, byta till rena (nåja) och torra kläder och få vila. Men först måste vi ta oss nedför stenskravlet till stigen som leder till Pheriche. På trötta ben börjar vi nedstigningen. Efter ytterligare 5 timmars klättring nedför och vandring stapplar jag in i Pheriche. Jag har nu varit igång i fjorton timmar. Fjorton timmar av konstant fysisk ansträngning med bara några få korta pauser. Jag orkar inte ens äta i Pheriche. Jag sliter bara av mig kläderna, tar en dusch och kraschar i min sovsäck. Trots utmattningen har jag svårt att somna. En miljon tankar går genom mitt huvud men den där riktiga lyckokänslan infinner sig inte riktigt. Jag är bara för trött. Till slut lyckas jag somna och sover drömlöst i åtta timmar. När jag vaknar känner jag mig oförtjänt pigg och fräsch. Det är nu den 8 maj och idag väntar den lååånga vandringen ner till Namche Bazar. Hur kommer kroppen klara det efter gårdagens ansträngning?

Jag återkommer med den berättelsen och en uppdatering av statusen på de andra i teamet. För att ni inte ska oroa er kan dock redan nu meddela att allt är ok med samtliga.


Klättring mot High Camp


High Camp


Lång väntan i tältet





Crampon point - på med stegjärnen
Gryning över Himalaya



Toppen skymtar högt däruppe

Halvvägs mot toppen


Toppen av Everest börjar synas



Ang Dawa leder klättringen


Sista pushen mot toppen
Brant, brant. Inte tappa något nu...

På toppen - Everest i bakgrunden
6.119 möh

Everest känns så nära